I 50 år så hade hans sin ateljé/butik på Södermalm. I början av 70-talet köpte han sin älskade skola i Gravendal, Dalarna. Där tillbringade han stora delar av året. Gemensamt för dessa två viktigaste platserna i hans liv hör hans tillgänglighet. Trots att han var paintoholic så var han en närvarande far med barn o barnbarn i knät när han målade. Han tog även emot kunder och gäster samtidigt som han målade.

Han målade från arla till särla brukade han säga. Någon frågade honom om han aldrig fick målarkramp. Då svarade han att de idéer han fick när han gick från en lyktstolpe till nästa skulle räcka för att fylla ett helt målarliv. Han målade träd, han älskade träd! Han målade Stockholm, julkort, skärgård, sjöodugliga båtar, mörka skogar och katter. Han målade med akvarell, men inte så där flytande "som man ska" utan med markerade kanter, han målade med olja, jobbade i emalj, tecknade, gjorde skulpturer men mest av allt målade han med lackfärg. Det andra har till att måla möbler, men han älskade dess lyster och det blev hans signum.

Han älskade att måla. Han målade på allt; i Sardinbukar, på stekpannor och plättlaggar. Han var Tavelmålaren. Han var en berättare. Den 23 januari 2015 fick han lägga ner penseln för gott. Då hade han haft 13 års kamp med prostatacancer. Han sa till alla: testa er! Gör det. Dagen han dog snöade det ymnigt. Nu ligger han på Katarina Kyrkogård, just där Södemannagatan slutar. Han ligger under en sten med en flygande häst. Han ligger på sitt älskade Söder.